Tillbaka Till Startsidan
I'm sorry - Chapter 4 - Who is he?
Previous: Särsklit inte att gå till skolan och hålla upp koncentrationen på lekitionerna. Vatten drack jag, och det mättade den mesta hungern, men jag har börjat vänja mig och har lätt att ignorera det. Innan när jag hade varit och vägt mig visade vägen 59 kg. Då har jag bara 11 kg kvar att gå ned innan jag hde nått mitt mål.
1:a bild (mig) 2:a bild (weheartit)
Som jag bestämde dagen före så gick jag inte till skolan idag. Jag hade dragit en liten lögn om fruktansvärd mensvärk och illamående och mamma lät mig stanna hemma och anmälde mig som sjuk. Jag satt i sängen och kollade lite på datorn medans jag drack vatten ur en vatten flaska. Hungern blir bara lättare att ignorera och jag har vant mig vid det. Men vatten låter jag inte bli att dricka, jag vill ju inte ta livet av mig.
Sen igår kväll har jag tänkt mycket på vad som hände innan jag gick ifrån Justin på festen. Jag är inget jätte fan och det verkade han bara tycka va skönt och det kan jag ju förstå. Men ändå, jag hade liksom suttit och pratat med honom och sen till och med varit otrevlig.. Antar att det kanske berodde på alkoholen lite också, fast det kan jag ju inte ha som någon ursäkt. Jag kände att jag fick lite dåligt samvete, som jag lätt brukar få, och ville inget annat än att träffa honom och be om ursäkt, men det kunde jag ju glöma. Lördags kvällen skulle inte upprepas, och det visste jag.
Ett sms åkte in i min mobil och gav ifrån sig ett ljud. Jag var snabb med att ta upp den och såg att displayen visade Grace.
Jag låste upp och läste hennes meddelande. "Rose, varför lämnar du mig själv i skolan? Du vet att Julie inte är här på måndagar! Lova att du kommer imorgon.. (:"
Jag log för mig själv och knappade in "Jag tänkte inte på att Julie är iväg varje måndag. Jag får se, kan inte lova något. Förlåt..."
Jag fick inget svar efter mitt sms och jag sket i det för tillfället.
Klockan var snart 7 och det var öppet i kyrkan ikväll för oss tonåringar. Det brukar inte komma så många på måndags kvällarna dock, så därför är det inga aktiviteter som det är på fredagar. Jag brukar gå dit och bara sitta och och tänka i en bänk i själva kyrkan, tända ett ljus och be en bön. Jag tänkte göra det idag också, men helt ensam. Annars brukar Julie följa med mig då hon också är kristen.
Jag drog på mig min rolling stones tröja och ett par jeans. Mitt hår släppte jag ner ur den slarviga toffsen och borstade igenom det snabbt och gjorde en fläta som jag la på framsidan av höger axel.
Det sista jag tog innan jag gick genom dörren var min mobil som jag la ner i fickan och jag började promenera mot kyrkan. Ändå om det var Atlanta jag bodde i så hade jag inte så jätte långt till centrum från där jag bodde. Kanske 3km och den biten gick jag gärna. Kyligt var det inte i alla fall. Vi var nu i mitten av maj och solen blir bara varmare för varje dag som går.
Efter en kvart var jag framme. Jag drog dörren till den mindre ingången där jag alltid går in. Ingången på framsidan är mer till för när det är gudstjänster och liknande.
Min tunna jacka hängde jag på en krok, skorna behöll jag på. Jag gick runt lite och kollade om det var någon mer än mig här. Jag såg Tracy, Alex och Taylor inne i det lilla lekrummet. Det rummet som mest användes av de små barnen som var här då och då. Tracy stoppde mig när jag var på väg upp för trppen.
"Hej Rosalie!" Hon log och ja vände mig om. "Hej!" Svarade jag glatt och såg att Alex och Taylor kom efter samt hälsade på mig. "Ska ni upp?" "Ja vi tänkte det. Kom du ensam?" Det var Alex som frågade och jag vred mitt huvud så att jag kollade på honom. "Ja, jag ville gå ensam." Han nickade bara och vi gick upp till den andra våningen där själva kyrkan var.
"Vet ni om det är nån mer här?" Jag frågade Tracy när vi gick i gången mellan bänkarna för att bestämma var var och en skulle sitta. "Jag har inte sett någon mer så jag vet inte" "Okej" Svarade jag bara och satte mig i mitten av en tom bänk rad. Det händer att det dyker upp vuxna på måndagar, men det är mest ungdomar i 14-17 års åldern här. Själv är jag ju 16 och likaså Tracy, Alex och Taylor.
"Det verkar inte som det kommer fler så vi börjar väl. Sånghäften finns här framme och vi spelar i en halv timme ungefär. Självklart får ni sitta kvar en stund till efter det." Miss Garcia sa samma sak hon brukade och de två personerna, som jag inte visste namnen på, började spela. Jag satt kvar i bänken med knäna uppe och höll armarna runt. Jag blundade och sjöng med i låten.
En kvart hade gått och jag reste mig upp för att gå och tända ett ljus. Ljusbäraren hade några ljus tända redan och jag fyllde på med ett till. Jag stod kvar i någon minut och bad en bön och gick sen och satte mig.
När jag satt mig i bänken igen intog jag samma position och blundade.
Helt plötsligt här jag hur någon går in på samma rad som jag sitter på. Jag öppnar ögonen lite och se att personen sätter sig bredvid mig. Som jag satt kunde jag inte se så mycket och jag vill inte titta upp. Det jag kunde se av personen var att den hade blåa jeans på sig och ett par svarta sneakers.
Min nyfiken het blev vild i mig och jag kunde knappt sitta som jag gjorde. Jag var bara tvugen att se vem det var som suttit sig bredvid mig. Jag öppnade först ögonen, släppte händerna runt mina ben, satte ner fötterna på golvet och slutligen sträckte på mig och satte mig i vanlig position. Jag vred sedan på huvudet för att se vem det var. Jag kunde inte se vem det var då personen satt med huvudet nerböjt och händerna knäppta. Men att se att det var en kille kunde jag. Hans håt var brunt och han hade en rutig skjorta på sig. Jag funderade länge på vem det kunde va men kom inte fram till någon och hoppades på att han snart skulle vända upp huvudet.
De hade slutat spela låtar och snart var det tomt på folk i kyrkan, men jag satt kvar och väntade på att killen skulle titta upp, för jag skulle inte gå härifrån förrens jag visste vem han var.
Precis när jag avslutat mitt tänkande rörde killen på sig och satte sig som vanligt. Han vände på huvudet och då såg jag. Det var han igen, det var Justin Bieber.
KOMMENTARER
Trackback